Nick Vujic

Nick Vujicic

Australien, 1982–

Det fanns en sak Nick aldrig hade kunnat göra.

Han hade aldrig kunnat sträcka upp handen i klassrummet.

Inte för att han saknade svaren.

Inte för att han var blyg.

Utan för att han inte hade några armar.

Nick föddes den 4 december 1982 i Melbourne i Australien. Hans föräldrar, Boris och Dushka, hade väntat på sitt första barn.

De hade föreställt sig hur de skulle hålla honom, leka med honom och se honom växa upp.

Men när Nick föddes blev de chockade.

Han saknade både armar och ben.

Läkarna hade inte förberett dem på detta.

Ingen visste riktigt hur hans liv skulle bli.

Skulle han kunna gå i skolan?

Skulle han kunna klara sig själv?

Skulle han någonsin kunna leva ett vanligt liv?

Det fanns många frågor.

Och nästan inga svar.

Nick växte upp i en kärleksfull familj.

Hans föräldrar ville att han skulle få göra så mycket som möjligt själv.

Det var inte alltid enkelt.

Tänk dig att vakna på morgonen och behöva hjälp med sådant som andra barn knappt tänker på.

Att klä på sig.

Att äta frukost.

Att ta sig från en plats till en annan.

Nick hade en liten fot med två tår. Med tiden lärde han sig använda den till sådant som verkade nästan omöjligt.

Han lärde sig skriva.

Han lärde sig använda en dator.

Han lärde sig simma.

Han upptäckte att det fanns fler sätt att göra saker än de flesta människor någonsin behövde fundera över.

Men det fanns något som var betydligt svårare att lära sig.

Att förstå varför han var annorlunda.

När Nick började skolan märkte han snabbt att andra barn tittade på honom.

Vissa var nyfikna.

Andra skrattade.

Några retades.

Barn kan vara fantastiskt vänliga.

Men de kan också vara fruktansvärt grymma.

Nick ville vara som sina klasskamrater.

Han ville leka med dem, skratta med dem och vara en del av gemenskapen.

Ibland gick det bra.

Ibland gick det inte alls.

Han kunde komma hem från skolan och känna sig fullständigt ensam.

Hans föräldrar älskade honom.

De försökte hjälpa honom att se allt han faktiskt kunde göra.

Men deras kärlek kunde inte alltid tysta frågorna som växte inom honom.

Varför hade just han fötts så här?

Varför kunde han inte vara som alla andra?

Skulle någon någonsin bli kär i honom?

Skulle han kunna bilda familj?

Och kanske den svåraste frågan av alla:

Vad skulle det bli av hans liv?

När Nick var tio år hade mörkret blivit så tungt att han inte längre ville leva.

Han har senare berättat att han försökte ta sitt liv i familjens badkar.

Men han avbröt försöket.

Han tänkte på sina föräldrar och hur förtvivlade de skulle bli om han dog.

Nick levde vidare.

Inte för att alla hans problem plötsligt hade försvunnit.

Han hade fortfarande inga armar eller ben.

Barnen i skolan kunde fortfarande vara elaka.

Och han hade fortfarande svårt att föreställa sig sin framtid.

Men framtiden hade ännu inte hänt.

Det fanns saker han inte visste.

Människor han ännu inte hade träffat.

Platser han aldrig hade besökt.

Och möjligheter han inte ens kunde föreställa sig.

Under tonåren började något långsamt förändras.

Nick hade länge betraktat sin kropp utifrån allt den saknade.

Armar.

Ben.

Händer.

Fötter som kunde bära honom.

Men han började också upptäcka något annat.

Han kunde tänka.

Han kunde lära sig.

Han kunde skratta.

Han kunde bli arg, besviken, förälskad och lycklig.

Och han kunde tala.

Det sista skulle visa sig få större betydelse än han någonsin kunnat ana.

Nick började berätta om sitt liv.

Till en början för mindre grupper.

Han berättade om mobbningen, ensamheten och alla de gånger han hade känt sig värdelös.

Han berättade också om sin familj, sin kristna tro och hur han gradvis hade börjat finna mening i livet.

Människor lyssnade.

En del skrattade åt hans humor.

Andra blev tysta.

Några grät.

Det märkliga var att människor som hade armar och ben började känna igen sig i hans berättelse.

De hade kanske aldrig behövt fundera över hur man knyter skorna utan händer.

Men de visste hur det kändes att vara utanför.

Att vara rädd.

Att känna sig otillräcklig.

Att inte veta om man skulle klara morgondagen.

Nick upptäckte att hans berättelse kunde betyda något för andra.

När han var nitton år började Nick föreläsa.

Han reste till skolor och mötte ungdomar som ibland såg på honom med samma nyfikenhet som barnen hade gjort under hans egen uppväxt.

Han kunde skoja om sin kropp.

Han kunde visa hur han tog sig fram.

Men framför allt kunde han berätta om sådant som inte syntes utanpå.

Det var kanske det som överraskade människor mest.

De kom för att lyssna på en man utan armar och ben.

Men de fick höra en människa tala om sådant som fanns inom dem själva.

Nick fortsatte att resa.

Till andra städer.

Till andra länder.

Till slut stod han inför tusentals människor.

Han skrev böcker.

Han startade organisationen Life Without Limbs, senare NickV Ministries, och fortsatte sitt arbete som föreläsare och kristen förkunnare.

Hans liv hade blivit något helt annat än den tioårige pojken i badkaret hade kunnat föreställa sig.

Men det fanns fortfarande en fråga från barndomen som inte hade fått sitt svar.

Skulle någon någonsin vilja dela livet med honom?

År 2012 gifte sig Nick med Kanae.

De fick fyra barn.

Två pojkar och två flickor.

Plötsligt fanns det små människor i hans liv som inte hade någon anledning att fundera över hur deras pappa borde se ut.

Han var deras pappa.

Han kunde leka med dem.

Prata med dem.

Trösta dem.

Få dem att skratta.

Och älska dem.

Han kunde inte göra allt på samma sätt som andra pappor.

Men han behövde inte göra allt på samma sätt.

Det var deras familj.

Deras liv.

I dag har Nick rest över stora delar av världen och mött människor med helt olika bakgrund.

Han har talat inför skolelever, företagare, politiker och människor som själva befinner sig i svåra livssituationer.

Han har också fortsatt att möta motgångar.

Hans liv är inte fritt från bekymmer.

Han behöver fortfarande hjälp med sådant som många andra gör utan att tänka.

Han kan fortfarande bli trött.

Besviken.

Orolig.

Och han kan inte alltid göra det han önskar.

Men det finns något särskilt med att betrakta hans liv från början.

Den lille pojken som undrade om han någonsin skulle kunna gå i skolan.

Barnet som blev mobbat.

Tioåringen som inte längre ville leva.

Tonåringen som började tala.

Den unge mannen som upptäckte att andra människor ville lyssna.

Och pappan som en dag satt omgiven av sina fyra barn.

Föreställ dig Nick tillsammans med sin familj.

Kanske sitter de vid havet.

Barnen pratar i munnen på varandra.

Någon skrattar.

Någon vill ha uppmärksamhet.

Vågorna fortsätter att rulla in mot stranden.

Nick betraktar dem.

Det finns mycket han fortfarande inte kan göra.

Men det finns också mycket han aldrig trodde att han skulle få uppleva.

En gång undrade han om någon någonsin skulle kunna älska honom.

Nu har han fyra barn som kallar honom pappa.

Och kanske är det just där vi kan lämna honom.

Inte på en scen inför tusentals människor.

Inte framför en kamera.

Utan mitt i sin familj.

Där han inte behöver hålla något tal.

Där han inte behöver inspirera någon.

Där han bara får vara Nick.