Ross W. Greene

Ross Greene

Det finns barn som får höra samma sak nästan varje dag.

Skärp dig.

Sluta bråka.

Varför kan du aldrig göra som alla andra?

Ibland kommer orden från lärare. Ibland från föräldrar. Ibland från människor som faktiskt vill barnet väl.

Men tänk om alla ställer fel fråga?

Tänk om barnet redan försöker så gott det kan?

En amerikansk psykolog vid namn Ross Greene började ägna sitt yrkesliv åt just den frågan.

Han mötte barn som vuxenvärlden ofta beskrev som trotsiga, aggressiva eller omöjliga att hantera.

Barn som skrek när andra pratade.

Barn som vägrade lämna klassrummet.

Barn som exploderade över sådant som andra tyckte var småsaker.

Omgivningen såg beteendet.

Greene ville förstå vad som fanns bakom det.

Han började undersöka vilka färdigheter barnen behövde för att klara situationer som andra tog för givna.

Förmågan att hantera frustration.

Att tänka om när något inte blev som man tänkt sig.

Att uttrycka vad man behöver.

Att lösa problem tillsammans med andra.

Och han upptäckte något betydelsefullt.

Barn som hade svårt med dessa färdigheter hamnade ofta i situationer där vuxna krävde just det som barnen ännu inte klarade.

Det kunde bli en märklig cirkel.

Barnet misslyckades.

Den vuxne ökade kraven.

Barnet misslyckades igen.

Den vuxne ökade konsekvenserna.

Till slut var alla arga.

Och ingen hade förstått problemet.

Greene började föreslå ett annat sätt.

I stället för att enbart fråga hur man skulle få barnet att lyda kunde man fråga vad som gjorde situationen så svår.

Man kunde sätta sig bredvid barnet.

Lyssna.

Försöka förstå.

Och sedan tillsammans försöka hitta en lösning.

Det betydde inte att vuxna skulle sluta ställa krav.

Det betydde att barnet skulle få hjälp att utveckla förmågan att möta dem.

Greene utvecklade en metod som kom att kallas Collaborative & Proactive Solutions, CPS.

Han skrev böcker, arbetade med skolor och familjer och grundade organisationen Lives in the Balance.

Hans idéer spreds till människor som arbetade med barn över hela världen.

Men kanske är hans viktigaste bidrag inte en metod.

Kanske är det frågan han lärde vuxenvärlden att ställa.

Vad är det jag ännu inte har förstått?

För någonstans finns det kanske en pojke som har fått höra att han är ett problem så många gånger att han själv börjat tro på det.

Och någonstans finns det kanske en flicka som slutat försöka för att varje försök verkar sluta med ännu ett misslyckande.

Vad skulle hända om någon mötte dem med nyfikenhet i stället för en färdig förklaring?

Om någon såg en förmåga som ännu inte hade fått möjlighet att växa?

Ross Greene har ägnat en stor del av sitt liv åt att undersöka sådana frågor.

Och kanske börjar en förändring ibland med något så enkelt som att en vuxen sätter sig ner och säger:

Hjälp mig att förstå.