Astrid Lindgren

Astrid Lindgren

År 1907 föddes en flicka på en gård utanför Vimmerby i Småland.

Hon hette Astrid.

På gården Näs fanns äppelträd, höstackar, djur och syskon att leka med. Där fanns skogar att utforska och platser där fantasin kunde göra nästan vad som helst möjligt.

Astrid växte upp med föräldrar som gav sina barn både trygghet och frihet.

Hon lekte, klättrade, hittade på berättelser och upptäckte världen.

Precis som andra barn.

Men det fanns något som hon skulle bära med sig hela livet.

Minnet av hur det kändes att vara liten.

Att vara beroende av vuxna.

Att vilja bestämma själv.

Att känna rädsla, glädje, ensamhet och mod, ibland nästan samtidigt.

När Astrid blev äldre förändrades livet.

Som artonåring blev hon gravid. Det var 1920-tal, och samhället såg annorlunda på unga kvinnor som fick barn utan att vara gifta.

Astrid lämnade Vimmerby.

Hennes son Lars föddes i Köpenhamn och fick under sina första år bo hos en fosterfamilj. Astrid arbetade för att skapa ett liv där de kunde vara tillsammans.

Det blev år av längtan och separation.

Hon visste nu något om livet som ingen barndomslek hade kunnat lära henne.

Att kärlek inte alltid betyder att man får vara nära den man älskar.

Åren gick.

Astrid gifte sig och fick dottern Karin.

En kväll när Karin var sjuk bad hon sin mamma berätta om en flicka med ett märkligt namn.

Pippi Långstrump.

Namnet hade Karin hittat på själv.

Astrid började berätta.

Och fram växte en flicka som inte liknade någon annan.

Pippi var starkare än världens starkaste man.

Hon bodde utan föräldrar i Villa Villekulla.

Hon hade en häst på verandan och en apa som hette Herr Nilsson.

Men kanske var hennes märkligaste egenskap att hon inte verkade förstå varför vuxna alltid skulle bestämma vad som var möjligt.

När andra såg regler såg Pippi möjligheter.

När andra såg hinder såg hon äventyr.

Och när någon försökte göra sig stor genom att göra någon annan liten kunde Pippi sätta stopp.

År 1945 kom den första boken om Pippi Långstrump ut.

Alla vuxna uppskattade inte den egensinniga flickan.

Men barnen älskade henne.

Astrid fortsatte skriva.

Hon berättade om Emil, pojken som ständigt hamnade i trubbel men vars hjärta var större än hans hyss.

Om Bröderna Lejonhjärta, som vågade möta både rädsla och död.

Om Ronja Rövardotter, som upptäckte att vuxnas fiender inte nödvändigtvis behövde bli hennes egna.

Om ensamma barn som längtade efter att bli älskade.

Och om mod som inte alltid betydde att man slutade vara rädd.

Hennes berättelser blev älskade i hela världen.

Men Astrid nöjde sig inte med att skriva sagor.

Hon såg hur vuxna ibland behandlade barn.

Hur de kunde slå dem och kalla det uppfostran.

Hur de kunde kräva respekt utan att själva visa respekt.

År 1978 höll hon ett uppmärksammat tal i Frankfurt.

Det handlade om våld.

Och om barn.

Hon ville att vuxna skulle förstå att fred inte börjar först när människor blir stora.

Den börjar också i hur vi behandlar dem när de är små.

Året därpå förbjöd Sverige barnaga.

Astrids tal hade bidragit till den debatt som föregick förändringen.

Hon fortsatte engagera sig mot orättvisor och för djurens välfärd.

Den lilla flickan från Näs hade blivit en av världens mest älskade författare.

Men kanske var det allra märkligaste med Astrid Lindgren att hon aldrig verkade ha glömt barnet hon själv en gång varit.

Hon visste att barn behöver trygghet.

Men också frihet.

Att de behöver vuxna.

Men också få upptäcka vilka de själva är.

Och att ett barn inte måste bli vuxet för att dess tankar ska vara värdefulla.

Astrid Lindgren dog år 2002.

Hennes berättelser lever vidare.

Varje gång någon öppnar en bok om Pippi, Emil, Ronja eller Bröderna Lejonhjärta får en ny människa möta hennes värld.

En värld där det lilla barnet ibland ser något som de stora har glömt.

Och kanske finns där en fråga som Astrid lämnat kvar åt oss.

Vad händer med världen om vi lär barn att lyda, men glömmer att lära dem att tänka själva?