Moder Teresa

Moder Teresa

Mannen låg vid vägkanten.

Människor passerade.

Några hade bråttom. Andra hade kanske redan sett så mycket fattigdom och lidande att de inte längre orkade stanna.

Det var Calcutta i Indien, en stad med miljontals invånare. På gatorna fanns människor som saknade både hem och mat. Där fanns sjuka som inte hade råd med vård och människor som levde sina sista dagar utan någon som tog hand om dem.

En liten kvinna i vit sari med blå ränder böjde sig ner vid mannen.

Hon kunde inte veta om han skulle överleva.

Hon kunde inte förändra hela staden.

Men hon kunde stanna.

Hon kunde se honom.

Och hon kunde försöka hjälpa.

Långt från Calcuttas myllrande gator föddes en flicka den 26 augusti 1910.

Hon hette Anjezë Gonxhe Bojaxhiu.

Hennes familj bodde i Skopje, som då tillhörde Osmanska riket och i dag ligger i Nordmakedonien.

Hennes föräldrar var albaner och familjen var katolsk.

Anjezë växte upp i ett hem där religionen hade en viktig plats. Hennes mamma, Drana, brukade hjälpa människor som hade det svårt. Fattiga och hungriga kunde få mat vid familjens bord.

Men Anjezës barndom var inte bara trygg.

När hon var omkring åtta år dog hennes pappa, Nikola. Familjens liv förändrades. Hennes mamma fick ensam ta ett stort ansvar för barnen.

Anjezë såg hur snabbt livet kunde förändras.

Hon såg också hur hennes mamma fortsatte att hjälpa andra trots familjens egna svårigheter.

Som tonåring började Anjezë fundera över vad hon ville göra med sitt liv.

Hon drogs till berättelser om missionärer som reste till avlägsna platser för att arbeta bland människor de aldrig tidigare mött.

Vid arton års ålder fattade hon ett beslut.

Hon skulle lämna sitt hem och bli nunna.

Det innebar att hon måste lämna sin mamma, sina syskon och det land där hon vuxit upp.

Hon reste till Irland för att ansluta sig till en katolsk orden som kallades Loretsystrarna.

Där började hon lära sig engelska.

Sedan fortsatte resan till Indien.

Hon skulle aldrig återse sin mamma.

I Indien fick hon namnet Teresa.

Hon blev lärare vid en flickskola i Calcutta, som numera heter Kolkata.

Skolan drevs av hennes orden och låg bakom klostrets skyddande murar.

Där undervisade Teresa i bland annat geografi och historia.

Hon tyckte om sina elever.

Hon blev så småningom skolans rektor.

Hennes liv hade kunnat fortsätta så.

Undervisning.

Böner.

Elever som växte upp och gick vidare i livet.

Men utanför skolans murar fanns en annan verklighet.

Calcutta var en stad där enorm rikedom och djup fattigdom existerade sida vid sida.

Människor levde på gatorna.

Barn saknade mat.

Sjukdomar spreds där människor bodde tätt och saknade rent vatten.

Teresa såg detta när hon rörde sig genom staden.

Och någonting började förändras inom henne.

År 1946 reste hon med tåg till Darjeeling.

Under resan upplevde hon vad hon själv beskrev som en kallelse från Gud.

Hon skulle lämna klostrets trygghet och leva bland de fattigaste.

Det var inte ett enkelt beslut.

Hon hade avlagt löften till sin orden.

Hon hade ansvar för sina elever.

Och hon visste att livet utanför klostret skulle bli betydligt svårare.

Det tog nästan två år innan hon fick tillstånd att lämna klostret för att påbörja sitt nya arbete.

År 1948 gick hon ut genom portarna.

Hon bar inte längre sin vanliga nunnedräkt.

I stället hade hon valt en enkel vit sari med blå ränder, liknande de kläder som många indiska kvinnor bar.

Hon hade genomgått en kort utbildning i grundläggande sjukvård.

Men hon var inte läkare.

Hon hade inga stora ekonomiska resurser.

Och hon hade ännu ingen organisation bakom sig.

Hon började med att undervisa fattiga barn utomhus.

Hon skrev bokstäver i jorden.

Det började komma fler människor.

Barn som behövde undervisning.

Familjer som behövde mat.

Sjuka som behövde hjälp.

Andra unga kvinnor ville ansluta sig till Teresa.

År 1950 grundade hon en ny katolsk orden.

Den fick namnet Missionaries of Charity – Kärlekens missionärer.

Systrarna lovade att leva enkelt och ägna sina liv åt människor i stor fattigdom.

Två år senare öppnade Teresa ett hem för svårt sjuka och döende människor i Calcutta.

Det kallades Nirmal Hriday.

Dit fördes människor som ibland hade levt länge utan någon som tog hand om dem.

Systrarna tvättade dem.

Gav dem mat.

Bytte kläder och förband sår.

Satt bredvid dem.

En del återhämtade sig.

Andra dog.

För Teresa var det viktigt att ingen människa skulle behöva dö helt övergiven.

Hon såg sin tro som grunden för arbetet.

I varje människa som led menade hon sig möta Jesus.

Men alla som fick hjälp delade inte hennes religion.

De kom från olika traditioner och hade olika livsberättelser.

Teresa ville att de skulle behandlas med värdighet oavsett tro.

Hennes arbete började väcka uppmärksamhet.

Fler människor anslöt sig.

Nya hem öppnades.

Organisationen spred sig till andra delar av Indien och så småningom till många länder.

Men det fanns också frågor.

Svåra frågor.

Människor som besökte några av organisationens hem berättade om enkelhet som ibland gick långt utöver vad de ansåg rimligt.

De såg människor som låg tätt tillsammans.

De beskrev brister i hygien, medicinsk utrustning och smärtlindring.

Vissa kritiker menade att människor som hade kunnat få bättre behandling inte alltid fick den vård de behövde.

Teresa talade ofta om lidandets andliga betydelse.

För henne kunde det finnas en religiös mening i att dela lidandet med Jesus.

Men vad innebar det för en människa som låg sjuk i en säng?

Om smärtan kunde lindras, borde den inte lindras?

Om en sjukdom kunde behandlas, borde inte behandlingen vara självklar?

Det var frågor som kritiker ställde.

Och de var inte oviktiga.

En människa som lider behöver kanske någon som håller hennes hand.

Men hon kan också behöva smärtstillande medicin, en utbildad läkare och en ren sjukhussäng.

Det ena behöver inte utesluta det andra.

Teresa och hennes medarbetare gav hjälp åt många människor som annars hade haft mycket begränsade möjligheter att få omsorg.

Samtidigt försvinner inte kritiken mot vårdens kvalitet för att deras avsikter var goda.

Och kritiken gör inte heller varje handling av omtanke betydelselös.

Båda delarna tillhör berättelsen.

År 1979 fick Moder Teresa Nobels fredspris.

Hon var då 69 år gammal.

En liten kvinna från Skopje hade blivit en av världens mest kända religiösa personer.

Hon mötte presidenter och kungligheter.

Människor ville fotografera henne.

Tidningar skrev om henne.

Miljoner människor beundrade hennes arbete.

Men hon blev också kritiserad för sina ståndpunkter i frågor som abort, preventivmedel och skilsmässa.

Hon hade starka religiösa övertygelser och uttryckte dem offentligt, även när många människor inte höll med henne.

Hon tog dessutom emot stöd från personer vars handlingar och sätt att skaffa pengar väckte allvarliga frågor.

Hennes växande berömmelse gjorde att allt fler började granska hennes arbete.

En del såg henne som ett helgon.

Andra menade att hennes rykte hade gjort det svårt att ställa kritiska frågor.

Själv fortsatte hon att arbeta.

Men bakom den offentliga bilden fanns en sida av hennes liv som nästan ingen kände till.

Moder Teresa var en djupt troende kvinna.

Hon talade om Gud.

Hon bad.

Hon ägnade sitt liv åt det hon uppfattade som Guds vilja.

Men under stora delar av sitt vuxna liv upplevde hon något som hon sällan berättade om offentligt.

Tystnad.

Hon skrev privata brev till sina andliga vägledare.

I dem beskrev hon perioder av djup inre tomhet.

Hon upplevde att Gud var frånvarande.

Hon längtade efter den närhet till Gud som hon tidigare hade känt, men kunde inte längre finna den.

Människor omkring henne såg en kvinna med en nästan orubblig tro.

Inom sig kämpade hon med tvivel och ensamhet.

Det är svårt att veta exakt hur det kändes.

Kanske är det också svårt att föreställa sig att någon kan fortsätta ägna sitt liv åt en övertygelse som inte längre ger samma känsla av trygghet.

Men det var vad Teresa gjorde.

Hon fortsatte gå till de sjuka.

Hon fortsatte möta människor.

Hon fortsatte be.

Hon fortsatte sitt arbete.

Inte för att alla hennes frågor hade fått svar.

Utan trots att de inte hade fått det.

Under sina sista år blev Teresa allt svagare.

Hon drabbades av hjärtproblem och behövde själv sjukvård.

Den 5 september 1997 dog hon i Calcutta.

Hon blev 87 år gammal.

Människor från hela världen sörjde henne.

Indien gav henne en statsbegravning.

År 2016 helgonförklarades hon av den katolska kyrkan och fick namnet Sankta Teresa av Calcutta.

För många människor är hon fortfarande en symbol för kärlek och medmänsklighet.

För andra är hennes eftermäle mer komplicerat.

Det finns människor som minns den hjälp de fick.

Det finns människor som ifrågasätter hur hjälpen gavs.

Det finns berättelser om omsorg.

Och det finns berättelser om lidande som kanske hade kunnat lindras bättre.

Allt detta ryms i samma människas liv.

Tänk dig återigen gatan i Calcutta.

En människa ligger vid vägkanten.

Andra människor passerar.

En liten kvinna i vit sari stannar.

Vi vet inte vem mannen är.

Vi vet inte vad han tänker.

Vi vet inte vad han behöver mest.

Kanske vatten.

Kanske mat.

Kanske medicin.

Kanske någon som hjälper honom till ett sjukhus.

Kanske en hand att hålla i.

Kvinnan böjer sig ner.

Det är ett ögonblick som säger något om henne.

Men det berättar ännu inte allt.

Det säger inte om hon kommer att kunna hjälpa honom.

Det säger inte om hon kommer att fatta rätt beslut.

Det säger bara att hon stannade.

Och kanske är det där vi måste börja för att förstå Moder Teresa.

Inte med Nobelpriset.

Inte med helgonförklaringen.

Inte heller med kritiken.

Utan med en människa som såg en annan människa.

Och vad som sedan hände mellan dem.