Skorpionen och grodan
28 okt. 2026 · Okänd – traditionell fabel · uppdaterad 28 okt. 2026
En skorpion ber en groda om hjälp att ta sig över en flod. Grodan tvekar, men skorpionens förklaring får henne att våga lita på honom. Mitt ute i vattnet händer något som förändrar allt. En tidlös fabel om tillit, natur och konsekvenser våra val.
Skorpionen och Grodan
Det var en gång en skorpion som kom vandrande längs en flod.
Han hade gått långt. Solen stod högt på himlen och på andra sidan vattnet kunde han se de gröna ängarna där han ville fortsätta sin vandring.
Men floden var bred. Strömmen var stark.
Och skorpioner är inga vidare simmare.
Han gick fram och tillbaka längs stranden och funderade på hur han skulle ta sig över.
Då fick han syn på en groda som satt på en sten vid vattenbrynet.
”God dag, grodan”, sa skorpionen.
”God dag”, svarade grodan.
”Jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig över floden?”
Grodan tittade på honom.
”Hur skulle det gå till?”
”Du är ju en utmärkt simmare”, svarade skorpionen. ”Om jag får sitta på din rygg kan du bära mig över.”
Grodan blev alldeles stilla.
”Men du är ju en skorpion.”
”Ja”, svarade skorpionen.
”Och skorpioner har giftiga gaddar.”
”Det stämmer.”
”Hur ska jag då kunna veta att du inte sticker mig?”
Skorpionen betraktade grodan en stund.
Sedan sa han:
”Tänk efter. Om jag sticker dig medan vi simmar kommer giftet att förlama dig. Då sjunker du, och eftersom jag inte kan simma kommer även jag att drunkna. Varför skulle jag göra något som dödar oss båda?”
Grodan funderade.
Det skorpionen sa verkade förnuftigt.
Han hade ju rätt. Det skulle inte finnas någon anledning att sticka henne.
Ändå tvekade hon.
Hon såg på skorpionens gadd. Sedan på floden. Sedan på skorpionen igen.
”Lovar du att inte sticka mig?”
”Jag lovar”, svarade skorpionen.
Grodan satt tyst en liten stund till.
Sedan gled hon ner i vattnet.
”Klättra upp.”
Skorpionen tog försiktigt plats på hennes rygg.
Och tillsammans gav de sig ut i floden.
Vattnet var kallt och strömmen stark, men grodan var en skicklig simmare. Hon tog långa, jämna simtag och skorpionen höll sig alldeles stilla.
Efter en stund började grodan känna sig lugnare.
Kanske hade hon oroat sig i onödan.
Kanske hade hon dömt skorpionen för vad han var, snarare än för vad han faktiskt gjorde.
De hade nu kommit nästan halvvägs över floden.
Då kände hon plötsligt en skarp smärta i ryggen.
Skorpionen hade stuckit henne.
Grodan förstod genast vad som hade hänt.
Hon kände hur giftet började sprida sig genom kroppen. Benen blev tunga och simtagen allt svagare.
”Men ... varför?” viskade hon.
Skorpionen svarade inte.
”Du sa ju själv att vi båda skulle drunkna. Du lovade mig.”
”Jag vet”, sa skorpionen.
”Då förstår jag inte. Varför gjorde du det?”
Skorpionen såg mot den andra stranden.
Den var fortfarande lika grön och vacker, men nu tycktes den mycket längre bort.
”Jag är en skorpion”, svarade han till slut. ”Det ligger i min natur.”
Grodan försökte ta ännu ett simtag.
Men benen lydde henne inte längre.
Vattnet steg omkring dem.
Och medan floden fortsatte sin färd mot havet sjönk grodan och skorpionen långsamt under ytan.
På den ena stranden låg stenen där grodan hade suttit.
På den andra väntade de gröna ängarna.
Floden fortsatte att rinna.
Precis som förut.