Haren och Sköldpaddan
28 okt. 2026 · Aisopos, återberättad av Farsa Online · uppdaterad 28 okt. 2026
Medan haren förlitar sig på sin snabbhet fortsätter sköldpaddan framåt, ett steg i taget. En tidlös fabel om olikheter, självsäkerhet och uthållighet – där det som verkar självklart inte alltid visar sig vara sant.
Haren och sköldpaddan
Det var en gång en hare som bodde i utkanten av en stor skog.
Han var snabb.
Mycket snabb.
När han sprang över ängarna såg det nästan ut som om hans tassar aldrig rörde marken. Han kunde ta sig från den ena sidan av skogen till den andra innan solen hunnit flytta sig särskilt långt på himlen.
Och haren visste att han var snabb.
Han tyckte om att visa det.
Ibland sprang han förbi de andra djuren bara för att se hur de försökte följa honom med blicken.
”Såg ni?” brukade han ropa.
Och innan någon hann svara var han redan långt borta.
En morgon fick haren syn på en sköldpadda som långsamt vandrade längs en stig.
Sköldpaddan satte försiktigt ner ena foten framför den andra.
Sedan nästa.
Och nästa.
Haren stannade framför henne.
”Vart är du på väg?”
”Till den stora eken”, svarade sköldpaddan.
Haren tittade bort mot trädet som stod på en kulle långt därifrån.
Sedan tittade han på sköldpaddan.
”Till den stora eken? Men det kommer ju att ta dig hela dagen!”
”Kanske det”, svarade sköldpaddan.
Haren skrattade.
”Jag skulle kunna springa dit och tillbaka flera gånger innan du ens hunnit halvvägs.”
Sköldpaddan såg på honom.
”Det kan du säkert.”
Haren blev nästan lite besviken över svaret.
”Du verkar inte särskilt imponerad.”
”Jo då”, sa sköldpaddan. ”Du är väldigt snabb.”
Hon tog ett steg till.
Haren följde efter.
”Men du är ju så långsam!”
Sköldpaddan stannade.
”Ja”, svarade hon. ”Det är jag.”
Haren visste inte riktigt vad han skulle säga.
Han hade väntat sig att hon skulle bli arg, eller åtminstone försöka försvara sig.
Men sköldpaddan verkade inte bekymrad.
Till slut sa hon:
”Vill du tävla?”
Haren stirrade på henne.
Sedan började han skratta så högt att några fåglar lyfte från grenarna ovanför.
”Tävla? Du och jag?”
”Ja.”
”Till den stora eken?”
Sköldpaddan nickade.
Haren skrattade igen.
”Nåväl! Om du så gärna vill förlora ska jag inte hindra dig.”
Snart hade flera av skogens djur samlats vid stigen.
En räv erbjöd sig att vara domare.
Han drog ett streck i marken och pekade mot den stora eken på kullen.
”Först fram till eken vinner”, förklarade han.
Haren ställde sig vid startlinjen och sträckte på sina långa bakben.
Sköldpaddan ställde sig bredvid honom.
Hon såg bort mot eken.
Den låg långt därifrån.
Mycket långt.
”Är ni redo?” frågade räven.
Haren nickade ivrigt.
Sköldpaddan nickade också.
”På era platser ... färdiga ... gå!”
Haren for iväg som en pil.
Gräset böjde sig bakom honom och små moln av damm steg från stigen.
På bara några ögonblick hade han försvunnit bakom en krök.
Sköldpaddan tog sitt första steg.
Sedan sitt andra.
Och sedan sitt tredje.
Hon följde stigen genom gräset medan morgonsolen värmde hennes skal.
En bit längre fram stannade haren och såg sig om.
Sköldpaddan syntes inte till.
Han satte sig på en sten.
”Det här var ju nästan för enkelt”, sa han för sig själv.
Efter en stund såg han en liten mörk prick långt borta på stigen.
Det var sköldpaddan.
Hon gick fortfarande.
Långsamt.
Haren gäspade.
”Jag skulle kunna vila en stund och ändå vinna.”
Han lade sig under ett träd där skuggan var sval och gräset mjukt.
Bara en liten stund, tänkte han.
Sedan slöt han ögonen.
Under tiden fortsatte sköldpaddan sin vandring.
Hon gick förbi en buske med röda bär.
Hon gick över en liten bro där vattnet porlade mellan stenarna.
Hon gick genom ett fält där vinden fick gräset att bölja som vågor.
Ibland stannade hon för att hämta andan.
Sedan fortsatte hon.
När hon kom fram till trädet där haren låg och sov stannade hon till.
Hon såg på honom en stund.
Hans öron ryckte lite i sömnen.
Sköldpaddan tittade mot den stora eken.
Sedan fortsatte hon längs stigen.
Ett steg.
Och ett till.
Solen steg allt högre.
Skuggorna blev kortare.
Och till slut började stigen luta uppför kullen.
Sköldpaddan var trött nu.
Hennes ben värkte och hon fick stanna oftare än förut.
Men eken stod där framför henne.
Hon kunde se dess stora grenar sträcka sig mot himlen.
Så hon fortsatte.
Långt därifrån vaknade haren.
Han sträckte på sig och gäspade.
”Vilken skön vila!”
Sedan såg han mot solen.
Han hade sovit längre än han tänkt.
Men det gjorde nog ingenting.
Sköldpaddan kunde omöjligt ha hunnit särskilt långt.
Han reste sig och började springa.
Först lugnt.
Sedan snabbare.
Och när han kom runt den sista kröken fick han syn på något som fick honom att tvärstanna.
Där, alldeles nära den stora eken, gick sköldpaddan.
Haren spärrade upp ögonen.
Sedan satte han fart.
Han sprang snabbare än han hade sprungit på hela dagen.
Hans tassar slog mot marken och vinden ven förbi hans öron.
Men sköldpaddan hade bara några steg kvar.
Hon satte ner ena foten.
Sedan den andra.
Och till slut sträckte hon fram huvudet och rörde vid ekens grova stam.
Precis då rusade haren fram.
Men han var för sent ute.
Räven, som hade väntat vid målet tillsammans med de andra djuren, höjde sin tass.
”Sköldpaddan vann!”
Djuren började jubla.
Haren stod alldeles stilla.
Han såg på sköldpaddan.
Sedan på eken.
Och sedan på den långa stigen bakom sig.
”Men ...”, började han.
Han tystnade.
Sköldpaddan satte sig i gräset för att vila sina trötta ben.
Efter en stund kom haren fram till henne.
”Du vann”, sa han.
”Ja”, svarade sköldpaddan.
Haren såg bort mot stigen igen.
”Jag var ju mycket snabbare än du.”
”Ja”, svarade sköldpaddan. ”Det var du.”
Haren satte sig bredvid henne.
En stund sa ingen av dem någonting.
Vinden susade genom ekens löv.
Långt nere på ängen fortsatte fjärilarna att flyga mellan blommorna.
Till slut reste sig sköldpaddan.
”Nu ska jag gå hem”, sa hon.
Haren tittade förvånat på henne.
”Redan? Du måste ju vara alldeles utmattad.”
”Ja”, svarade sköldpaddan. ”Men det är en lång väg hem.”
Och så började hon gå.
Ett steg.
Och ett till.
Haren satt kvar under eken och såg henne långsamt försvinna längs stigen.