Två tankar i huvudet samtidigt

Två tankar i huvudet samtidigt

Det finns något fint med att bli äldre.

Visst har krämporna tilltagit med åren och jag rör mig inte lika fritt som kroppen tidigare tillät mig. Men som kompensation upplever jag en större förmåga att se världen.

Jag vill skriva som den är, men jag måste stanna vid att jag ser den. För hur den faktiskt är vet jag inte om jag är förmögen att avgöra.

Den är så vacker och samtidigt så ful.

Så djup och samtidigt så ytlig.

Medan jag skriver känner jag att jag inte ens vet om det är världen som sådan eller allt i den jag försöker beskriva.

En stenbumling mitt i ingenstans, fylld av känslor och tankar. En medvetenhet som sakta pulserar genom utbrott, sammanbrott och nya försök.

Vi är en trasig samling som genom hela historien haft konflikter med varandra om…

ALLT.

Och samtidigt är vi det enda vi känner till i hela det kosmos vi känner till.

Trots våra fel och misslyckanden visar vi gång på gång att vi kan resa oss igen.

Precis som barnet som lär sig gå.

Det ger mig hopp.

Två tankar i huvudet samtidigt som slåss om kontrollen.

Hopplöshet och hopp.

Det är i den kontrasten mitt hjärta värker. Inte enbart av smärta, utan av hoppets pulserande kraft som vill spränga sönder den hopplöshet som ständigt gör sig påmind.

Kroppen har blivit svagare med åren.

Men det röda hjärta vi alla delar har vuxit sig starkare.

Och jag känner det med varenda fiber i min kropp.

Jag har med åren lärt mig att våga stå kvar inför de bergväggar som motsatta tankar ibland reser framför oss.

För vad är vi utan kontraster?

Svart eller vitt.

Måste jag alltid välja?

Eller kan mitt val ibland vara att stanna kvar, observera och försöka urskilja djupet i det komplexa förhållandet mellan varelse och varande?

Ju mer jag upplever, desto tydligare blir min känsla av att principer, snarare än lagar, till slut måste få vägleda oss.

Vem av oss äger rätten att kasta den första stenen?

Det är en provocerande fråga i all sin enkelhet.

Jag vet hur det känns att i stunden vara fullständigt säker på min rätt att kasta den.

Först senare inser jag att det krossade glaset framför mig består av skärvor från mitt eget fönster mot världen.

Men om allt slutade med trasigt glas vore nog hoppet ute.

Märkligt nog verkar det ofta vara i glasskärvorna som något börjar.

Eftertankens kranka blekhet hinner ifatt oss. Och i stället för enbart krossat glas börjar fragmenten återspegla möjligheter.

Möjligheter som kanske var tvungna att födas.

Och precis som allt nyfött behöver de skyddas innan de hunnit hitta sin egen kraft.

Jag hade förmånen att få sitta vid min pappas säng när han drog sitt sista andetag.

En sista inandning.

Sedan tystnad.

Här blir orden svårare att formulera.

Jag är tacksam för den tid jag fick dela med honom.

Det paradoxala är att en del av mig samtidigt kände lättnad över att den var över.

En annan del av mig vilar i vissheten om att han alltid gjorde sitt bästa för att vägleda mig.

Och det jag upplever som hans finaste gåva var hans tilltro till min egen förmåga.

Prova och se vad som händer.

Han ställde mig i dalgången.

Och jag älskar honom för det.

Hans mänsklighet gjorde honom mänsklig. Hur kan jag döma honom för det?

Det var där, någonstans i dalgången mellan lättnad och saknad, som jag för första gången fick se över händelsehorisonten till två tankar i huvudet samtidigt.

Tack pappa, för att din mänsklighet gav mig just mitt liv.

Så, min kära läsare:

Vad händer när du provar själv?

Vad finns kvar efter försöket?

Förtvivlan?

Hopp?

Ett nytt försök?

Som matematiklärare har jag fyra regler:

1. Ta det lugnt. 2. Försök att se mönstret. 3. Om du inte ser mönstret – ta det lugnt. 4. Du kommer att se det.

För mig finns studieteknikens kärna någonstans där.

Medvetenheten om det som faktiskt betyder något i slutändan.

Perspektivet.

Kontrasten.

Den urskiljning som kan uppstå när vi är närvarande nog att stanna kvar.

Och tilliten till jaget som växer när vi får prova själva och upptäcka.

Pappa lämnade mig med många frågor om honom obesvarade.

Men han lämnade också över en stafettpinne som jag håller i med vördnad.

Nu är det min tur att bära den vidare.

Jag hoppas att jag kan göra det med samma värdighet som han gjorde.

Det är en av anledningarna till att Farsa Online finns.

Inte för att ge dig alla svar.

Kanske snarare för att skapa en plats där vi tillsammans vågar stanna inför frågorna.

Där två tankar får finnas i huvudet samtidigt.

Där motsatsen inte alltid behöver besegras.

Där vi kan stanna en stund och se vad som händer.

Välkommen till Farsa Online.

Jag hoppas att du ska finna inspiration, insikter och värme här.

Och kanske, någon gång, upptäcka något jag ännu inte har sett.

Stanna här en stund.

Vilka två tankar har du svårast att låta vara sanna samtidigt?